Comborama

Foto: Lars Paulsson

PÅSK! Jesus tågade ut ur Egypten. Malin slets, i vardera arm, mellan två revirpinkande ungar. Mammor och pappor – hennes egna och andras.

PÅSK! Lammet slaktades. Malin kände sig som lammet.

Hon tittade ner i kalendern på den stackars söndagen som var uppdelad i fyra, lika stora delar. Fyra delar av uppbokningar som alla var tänkta att avlösa varandra på ett sätt som inte var helt… tänkt. En söndag i samma kaliber som fallet med Catrine Da Costa, en avsaknad av… helhet.

Dispyt om helgen (två dagar innan helgen och minst massor av dagar för tätt inpå helgen):
– Vi kan väl ändå dela på helgen?
– Det var ju vår helg, de får ju så många andra helger!
– Vi ser er aldrig, vi vill också ha vår beskärda del av helgen!
– Men det var ju vi som bokade helgen först!

Och där någonstans står två förvirrade människor, ett ynkligt trevande till familjebildning. Ett försök att stå för sina val och prioriteringar, sprungna ur en snart yngre medelålder som ansåg att argumenten var som gjutna för att alla berörda överhuvuden skulle förstå. Ingen skulle bli helt nöjd, men ett tappert försök till att – på ett moget medelålders vis – praktisera lite utilitarism á la Torbjörn Tännsjö (men ack med vinddraget av Immanuel Kants pliktpiska på ryggen).

En symbol för status i form av ett rikt socialt och kärleksfullt liv? Snarare en, ibland outhärdlig, tillvaro med ett avstånd uppmätt ungefär mellan tummen och pekfingret in i den berömda väggen. En tillvaro präglad av samvete. Till viss del delat av båda parter, men till viss del med avsevärda skiljaktigheter sedan alla inblandade inte drillats i samma samvetslära. Och vad ska då väga tyngst? Göran Persson är tung och enligt honom ska ju alla med!?

Kanske är det så att konflikter ibland bara måste få vara just konflikter. De allra flesta tar man sig helskinnad ur. Människor är oense, önskningar kommer och går tillsammans med de människor som hindrar dig från att få just dina önskningar uppfyllda. Så är det för alla. Man måste liksom gillalalala läget, som Tomas Ledin sjöng.

Ett är dock säkert. Om någon – någon gång, någonstans – får för sig att damma av det där gamla kloningsfenomenet är jag den första att signa upp utan att läsa det finstilta. Dolly i går – Malin i dag utan styckmordstendens.  

Malin Eriksson, 25-årig sjuksköterska med förkärlek för påsktraditioner.

KUND: IDG, Sveriges, och världens, största mediehus inom it, teknik och affärer.
UPPDRAG: När Comborama fick frågan om vi ville göra om Allt om iPhone visste entusiasmen inga gränser. Formatet på tidningen blev större och layouten gjordes om till ... ja, ett fartfyllt flipperspel som en läsare så snällt kallade det. Innehållet fick sig dessutom en rejäl genomkörare för att locka en lite yngre publik – och alla andra som älskar appar över allt annat. Finns i butik just nu för alla som vill se mer av vårt arbete än bara framsidan. Nästa nummer dyker dessutom upp i mitten på juni.

JAG TYCKER OM att sitta vid fönstret på kaféer och titta på alla människor som passerar. Det är som en vandrande modeshow. Ibland går någon förbi vars stil skiljer sig från mängden, och det är just dessa "modiga" personer, som faktiskt vågar ha en egen stil jag tycker om att titta på allra mest.

Ända sedan jag var liten har jag älskat att klä mig i vackra kläder, och efter lite stilsökande och testande fann jag till slut det som passade just mig bäst, nämligen vintage – vackra modeplagg från förr. Just nu har vintage blivit lite av en innegrej, och i och med detta tror jag att många tjejer har upptäckt att det faktiskt är helt okej att sätta på sej en sexig 50-talsklänning och stilettklackar utan att för den skull bli utsedd till slampa. Vintage har både det vackert kvinnliga och det – faktiskt ganska modest – sexiga jag själv älskar att bära. Med modest menar jag att även om de fodral man kan hitta, speciellt hos företag som i dag skapar reproduktioner av 50-talsplagg, är väldigt tajta och figurformade, täcker de faktiskt mer av kroppen än många klänningar man finner i "vanliga" butiker.

Som vintage-älskare föredrar jag även strumpor och strumpeband framför strumpbyxor. Jag har ingen pojkvän, men ändå bär jag underkläder som i dag räknas som sexiga – även om detta var vad kvinnor brukade klä sig i innan strumpbyxan uppfanns – utan att en enda karl ser det. Så ni ser kära läsare, det går alldeles utmärkt att klä sig för sin egen skull. Om man sedan dessutom får en komplimang då och då är det bara ett plus. Känner man sig bekväm och fin i det man har på sig stärks även den egna självkänslan.

Att sedan verkligen hitta din egen stil behöver ju inte vara någon helt livsförändrande händelse, då du helt plötsligt känner att du måste byta ut vartenda plagg i garderoben. Det svåraste – eller "läskigaste" – är helt enkelt att våga testa att ha på dig de kläder du egentligen skulle vilja bära, fastän de sticker ut från mängden. Det kan ju faktiskt bli så att folk kommer att titta på dig!
Grejen är är att vi alla faktiskt alltid tittar på, och bedömer varandra. Har du då på dig något nytt och "annorlunda" kan det säkert kännas som att du blir lite extra uttittad den dagen. Men det är antagligen bara för att folk tittar för att deras vardagsuttråkade ögon uppskattar att för en stund vila synen på någonting utöver det vanliga. Någonting spännande…

Sedan behöver du ju inte anta en specifik stil totalt, och bara hålla dig till denna. Själv brukar jag blanda vintage med nyproducerat och kläder jag sytt själv. En gång sydde jag till exempel en söt 50-talsklänning i svart läder. Kanske inte vad man tror skulle passa i en vintagegarderob…

Det är bara att testa dig fram tills du känner att du hittat rätt. När du sedan vant dig vid din nya stil är det bara att köra på så mycket du vill. Att "leka" med mode ska vara kul. Det som i slutändan betyder något är att det du sätter på dig får dig själv att må bra – du ska inte klä dig för någon annan. När du kommit dit kan du förhoppningsvis slappna av och inte bry dig så mycket över små missöden. Som till exempel när jag fastnade i metalldetektorn och sedan blev muddrad på flygplatsen i Los Angeles – för att jag bar strumpeband med metallklämmor!

Caroline Engström, 30-årig fashionista med smak för dåtidens glamour.

PS. Klicka här för mer inspiration: nowness.com

Det har varit dödstyst på hemsidan, torka på Facebook och i sociala sammanhang har Comborama lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Nu kan vi avslöja – eller i alla fall ge er ett litet smakprov på – vad vi sysslat med på Frejgatan 32 under februari och mars. Håll utkik i butik nästa vecka!

KUND: Tidningen Vi på uppdrag av Coop.
UPPDRAG: Att layouta fem nummer av Coops personaltidning, Mitt Coop. Fotat har bland annat våra duktiga fotografer Martin Stenmark gjort.

Vi vet, vi vet. Dålig uppdatering är bara förnamnet. Men vi har en giltig ursäkt – Comborama har nämligen haft häcken full. Och det är också bara förnamnet. För när vi för drygt en månad sedan tog på oss ett stort och tidskrävande – men framför allt roligt – uppdrag tackade vi samtidigt nej till allt vad fritid och ledighet heter.
Men jobbet är levererat, och vi överlevde. Det blev till och med en ledig veckodag då vi firade med spa-besök, så nu är Comborama tillbaka. Piggare och nöjdare än någonsin.

Och uppdraget då, säger ni nu. Vad var det vi gjorde?
Well, håll ögonen på bloggen så får ni snart veta...;)